kork eller traditionen att sätta en bit av trädets bark i vinflaskan

Vem var det som kom på detta? Och varför används korken fortfarande, med tanke på att den teknologiska utvecklingen inom förpacknings-industrin har gått så långt?

Korkar har använts som förslutning på vinflaskor nästan lika länge som det funnits just vin. Under det fjärde århundradet så använde grekerna emellanåt kork för att försluta vinbehållare. Senare, i grekernas fotspår, följde romarna den fina traditionen att använda kork. Detta gjordes med kåda som överdrag.

Korken, har det visat sig, var inte det vanligaste materialet som man använde. För att försluta någon typ av behållare med vin så användes även en tunn film av olivolja. Olivoljan hade som effekt att minimera oxidationsrisken. Nästa teknik som man lärde sig var att klä insidan av amfororna med kåda eller gips. Detta kan väl sägas vara föregångaren till de vaxklädda flaskor som vi ser idag.

Användandet av korken övergavs helt under medeltiden. Målningar från den tiden visar att man täckte över kannor eller flaskor med ett tygstycke eller en läderbit. Dessa material täcktes ofta av ett vaxlager för att säkra förslutningen.

Giftermålet mellan kork och flaskan utspelades sig under den första delen av 1600-talet. Det alternativa förslutningssättet vid denna tid var proppar i solitt glas, som tillverkades individuellt för att passa flaskan/karaffen. Denna typ av förslutning användes förvånansvärt länge, ända fram till 1825. Till slut så övergavs denna typ av förslutning eftersom de nästan var omöjliga att dra ur utan att krossa flaskan.

Med tiden blev korken hur som helst det populäraste och mest användbara materialet för att försluta flaskan. Det kvarstod dock ett problem: man behövde ett instrument för att på något enkelt sätt dra ur korken ur flaksans mynning, utan att partiklar av korken låg kvar i flaskan och blandade sig med vinet. År 1681 beskriver Nehemiah Grew för första gången ordet korkskruv i en text. Den kom att beskrivas som en ’steel-worm’ som användes för att dra korken ur flaskan. Denna tingest hade varit i bruk i ett femtiotal år för att dra ut kulor och förladdningar ur dåtida eldvapen, och var då kallad ’bottle-srew'. Det skulle dock dröja en bit in på 1700-talet innan engelsmännen myntar ordet ’corkscrew’ eller ’cork-drawer’, närmare bestämt 1720. År 1795 uppfanns den moderna korkskruven av den engelske kyrkoherden Samuel Hensall. Denne Hensall registrerade det första korkskruvspatentet. Idag räknar man med att det finns drygt 50.000 olika modeller av korkskruvar. Av dessa så har 3.000 lett till godkända patent.


korkens ursprung
Quercus suber. Det är det botaniska namnet för en sorts långsamt-växande, ständigt lövklädd art av eken som enbart trivs i den specifika klimatzonen i den västra delen av medelhavsregionen. Detta trä kräver en enorm portion av soltimmar och en ovanlig kombination av lågt halt av regn och relativt hög luftfuktighet. Kvaliteten och tjockleken på barken beror på ekens specifika växtcykel och dess förutsättningar. Korken utvecklas in mot trädets mjuka, elastiska innanmäte som en isolering mot exempelvis hetta.


'de flesta träd dör om deras bark avlägsnas, eftersom det tjänar som skyddslager för att saven skall behållas inom trädet, vilket i sig är ett måste för att trädet skall överleva'.


I fallet med korkeken så har den två lager av bark. Det inre lagret är levande och är basen som det nya inre lagret väser på varje år. För varje år så byggs det på ett nytt lager inifrån , vilket gör att det yttre barklagret tjänar som skydd för det inre. Främst skyddar det mot hetta och starka vindar. Det yttre döda barklagret kan skäras av utan att man skadar trädet. Man måste dock göra detta med varsamhet så att det inre barklagret inte penetreras.

En korkek ger normalt 13 till 18 bra skördar av bark i sin livstid. Den första skörden kan dock inte genomföras förrän eken är minst 25 år gammal. Produktionen från den första skörden håller sällan acceptabel kvalitet. Den ger ofta bark som är oregelbunden både i storlek och i tjocklek vilket gör den olämplig till att använda för tillverkning av korkar till vinflaskor. Denna undermåla korkkvalitet används till golvmaterial och som ljudisolering. Innan nästa skörd kan göras måste man lämna trädet i fred i nio långa år. Än en gång så håller barken inte tillräckligt hör kvalitet för att kunna användas för tillverkning av korkar. Inte förrän den tredje skörden, som infaller då eken har nått en ålder av 43 år, är både storleken och tjockleken tillfredställande för att tjäna sitt syfte.

Barken skärs av trädet för hand med små skarpa yxor. De långa korksjoken staplas i högar för vädring. Träden märks upp så att odlaren vet när man åter kan stjäla trädets yttre barklager igen. Kork tillverkas huvudsakligen i fabriken i Portugal. När man väl har skördat så är korken staplad och lagras i tre månader för att låta den torka ordentligt. I detta läget är luftens fuktighet enormt viktig för att korken elasticitet och spänst skall bibehållas. Det är ju detta som är själva anledningen till att man använder korken överhuvudtaget.

Märkligt nog efter torkningsperioden, så sänker man er korken i kokande vatten i 90 minuter. Hettan tjänar som steriliseringsmetod och gör även att korken tappar sin kurviga form och blir mer flat. Efter kokningen så inträffar mognadsperioden, korken får vila i tre till fyra veckor för att få upp rätt mognadsgrad och fuktighetstillstånd. Nästa steg är att man skär barken i långa strimlor och sedan kärnas hålen ut för hand. Detta är ett av de mest kritiska ögonblicken i tillverkningsprocessen då det gäller att få korkar som är helt intakta utan håligheter och sprickor, som senare kommer att påverka vinet i negativ riktning.


Nästa steg är att forma korkens huvud och kropp i de former som beställaren efterfrågar. Efter formningen så poleras korken, för att sedan tvättas och torkas. Efter detta infaller den för oss vinprovare intressanta delen - blekningen. Detta görs antingen med klorgas eller vätesuperoxid, för att ta bort eventuella orenheter som kan finnas kvar i barken. I dag finns det vissa vinproducenter som har tillräckligt med is i magen att de beställer korkar som enbart är tvättade och inte klorbehandlade. Efter detta görs en kvalitetsbedömning och man rangordnar korkarna efter kvalitet och sätter priset därefter. Den sista tillverkningstekniska åtgärden utförs nu – man sprejar silikon eller paraffin på korken för att den skall vara lättare att föra in i flaskan mynning. Korken förpackas i plast påsar och skeppade till sin beställningsort.


det finns ett problem
Korkdefekt – detta är ett negativt tillstånd som är påverkat av en kemisk substans som heter 2,4,6-trichloreanisole, förkortat TCA. Denna mycket ovälkomna klorförening uppstår när fukt klor och mögel interagerar med varandra i korken. I något av alla de stadier som en kork går igenom från skörd till dess att korken sitter i flaskan kan den utsättas för dessa tre substanser i kombination och TCA kan bildas. Det intressanta är att den mänskliga näsan kan detektera/upptäcka TCA i så låga koncentrationer som 4 delar per biljon! Det är lika lite som en fingerborg i en fullängds olympisk simbassäng!



Ett korkdefekt vin doftar unket och illaluktande som fuktig wellpapp eller en gammal tidning. Trots att det korkdefekta vinet fullkomligen stinker så finns det ingen fysisk fara med att få i sig ett korkskadat vin. Det stora problemet ligger snarare i att man har sparat ett vin för det där speciella tillfället och samtidigt förmodligen lagt ner en och annan krona på flaskan. Och man har ingen som helst chans i förväg att veta om just denna flaskan är i bra kondition eller inte förrän vid det ögonblick som man öppnar flaskan.


alternativa lösningar
Av alla flaskor som öppnas så har man funnit att 5-6 procent har någon typ av defekt. Merparten av dessa defekter kan härledas till 2,4,6-trichloreanisole - TCA. Så varför håller man så hårdnackat kvar vid användandet av denna ’livsfarliga’ förslutning till all världens viner? Ordet tradition slår ens tanke. Men faktum är att man fram till dags dato inte funnit något annat material som har samma spänst och elasticitet som just naturkorken. I USA är man inom forskningen säker på att naturkorken går en säker död till mötes inom en inte alltför snar framtid. Traditionalisterna tror dock att det är svårt att ersätta korken. Det är djup rotat i vårt medvetande att all annan typ av förslutning av vinflaskan skulle vara ett tecken på att vinet i just denna flaska skulle vara av undermålig kvalitet.